haarkommerlyckan.blogg.se

Saker går inte som på en rak stig fram genom livet. Du faller, kliver in på sidospår och funderar ibland på om du kanske ändå ska vända tillbaka. Det krävs kanske alla vredesutbrott, tårar och frustration för att jag ska komma framåt. Alla stunder när det jag vill och det som är kul blir förrvrängt till negativt, skrämmande och jag mest av allt bara vill hoppa av. Dom gånger jag vill kliva av tåget som tar mig genom livet och säga "Nej jag stannar här, detta räcker för mig. Jag vill inte utsätta mig för det som känns jobbigt och svåt." När i själva verket det som skrämmer mig också är det som kommer ta mig till en bättre plats. Studer som dom, när jag bara vill lägga mig ner och ge upp, då är jag så glad för att jag har min mamma. Hon som alltid står där bakom och stöttar, plockar ihop mig och stärker upp mina skavda kanter. Utan henne hade jag inte varit mycket.

 

Jag önskar att jag hade ett facit över hur mitt liv skulle se ut. Men det finns inget sådant för någon människa och det finns både för- och nackdelar med det. För jag behöver inte bli styrd av något som jag inte kunnat bestämma. Jag är fri att göra precis vad jag vill. Fast ofta har det ju också det där med vad jag vill som varit problemet. Under en lång tid hade jag ingen aning om vad jag ville göra med min tid här på jorden. När jag fick frågan om vart jag befinner mig om fem år fanns det inget svar, för så mycket tid existerade inte för mig. Jag andades, gick till skolan, läste massvis med böcker och lät tiden rulla fram. Men jag vill inte kalla det för att leva. Jag hade gett upp hoppet om ett liv och jag var på sätt och vis redan död, på insidan i alla fall. Alla dom där dagarna och nätterna när jag var mellan 14 och 17 är förmodligen dom mest slitsamma hittils i mitt liv. För jag kämpade så för att vara bra, duktig, ordentlig, hjäplsam och perfekt. Jag ville vara precis allt som andra förväntade sig och önskade av mig. Att visa eller säga rakt ut vad jag tänkte, tyckte och kände var ingenting jag gjorde. Istället började jag drömma om att försvinna, att få bli osynlig och helst inte känna alls. Skillnaden mellan då och nu är stor. Jag vet fortfarande inte helt vem jag är eller exakt vad jag vill göra i framtiden. Men jag vet med säkerhet att jag vill ha en framtid. Att jag vill lära mig att ta chanser när dom dyker upp och vandra vidare på den där slingriga och gropiga stigen som är livet. För jag vill se, möta, känna, lukta och uppleva nya saker, platser, dofter och människor.