Sen en tid tillbaka
Det finns en hel del saker som jag inte tagit mig tid att berätta eller skriva om den senaste tiden. Jag har till och med tvekat på om det över huvud taget är värt att fortsätta blogga. Min prestationsångest och tvivlen på mig själv tar över. Men jag ville ju faktiskt detta, vill försöka, vill bli bättre, vill samla mina tankar här. Även om det ibland skrämmer mig att dela ut dom för alla att se, även om det näsan inte är någon som läser bloggen, men ändå är det ju så öppet för alla att beskåda. Tankarna om att mitt liv inte är tillräckligt, inte bra nog, jag är inte bra nog. Dom drar sig alltid fram när jag försöker göra någonting jag påbörjat. Och det är också dom tankarna som snurrat runt i huvudet när det gäller framtiden, kärleken, jobbet, vännerna och steget in i mitt vuxna liv. Tvivlet på mig själv har hängt över mig alldeles för ofta nu det senaset. Och det har ju inte ens funnits skäl till dom där tårarna som fallit från mina ögon. Jag har ju levt, men till viss del är det kanse också det som skrämmer mig. Att leva, vara en del av andra människors liv och tillåta mig själv att känna.
Här ovan är bara en liten inblick i vad jag har sysselsatt mig med den senaste tiden. Min syster gifte sig och allt var väldigt vackert. Jag som aldrig tidigare varit med på något bröllop fick bäsa platsen på första gången i och med att jag var en av brudtärnorna och fick stå längst fram i kyrkan med tårfyllda ögon och uppleva allt det vackra på så nära håll. Kärleken som sprudlade denna dag är väl knappast någon överaskning och visst är det vackert när känslorna sprakar, men också sorgligt för alla dom som aldrig hittar dit. Kärlek eller framför allt känslor är något som varit en stor del av det jag grubblat över denna vår och början på sommaren. All kärlek och saknad efter min pappa som stundtals nästan river sönder mig. Han som jag träffat och som så uppenbart tittar på mig med något förtrollat i blicken och mitt ständiga tvivel på mig själv. Vågar jag tillåta mig själv att bli kär när det tidigare bara krossat och förstört. Förhppningarna på framtiden är så stora, det kan inte bli mycket sämre än det tidigare varit så vad är det egentligen jag är så himla rädd för. Jag vet att jag är starkare i mig själv än jag var då, men helt säker på den jag är har jag inte blivit än och kanske är det där det ligger. Vem är jag, vad vill jag och vart ska jag? Det är kanske något som bara tiden och åren kan svara på. Och fram tills dess ska jag göra mitt bästa av det jag har. Lite som att våga åka in till Ullevi och gå på Kentfest med en kompis jag precis lärt känna och andra människor som jag inte alls träffat tidigare. Det faktum att jag hade trevligt och kul. Att få se Kent för första gången live var magiskt. Både vackert, kul och smärtsamt. Och jag är så stolt över mig själv för att jag släppte taget om det där jag så väl känner till och bara lät mig falla i ovissheten. För jag vågade och allt gick bra. Någonting som jag bara för ett eller två år sedan inte hade funderat en extra gång på ens för att jag hade varit så fast besluten om att det inte skulle funka. Så rädd för ovissheten, skrämd av tanken att inte veta hur jag ska vara och för feg för att våga utsätta mig för det läskiga. Så vad jag lär mig och inser mer och mer under tiden som jag bara skriver detta inlägg är att jag borde våga leva, för jag vill ju. Våga släppa på spärrarna, våga njuta, våga hoppa från kanten och slänga mig ut i det okända. Jag ska göra mitt bästa och jag ska bli bättre på att blogga.
