Blå

Jag har aldrig varit bra på att vara en sån där rosa prinsessdyrkande blondin. När jag var liten lekte jag med bilar på min lillebrors matta som hade motiv av en stad med hus och vägar. Jag älskade jeansbyxor och min största idol var Pippi Långstrump. Finns det någon häftigare tjej än den flickan? Nej, jag tycker inte det. För vem vill inte vara stark, självständig och kunna tala för sig själv. Jag gick till och med så långt att jag hade bestämt mig för att bli Pippi när jag blir stor. Och kanske är det dags att plocka fram dom planerna igen. För även om det låter lite löjligt och barnsligt så ser jag upp till henne. Jag vill kunna uttrycka vad jag känner och tänker. Jag vill bli stark på både in- och utsidan så att jag klarar av det här livet och den här världen. Jag vill inte sågas av min egen självkritik hela tiden. Jag vill börja se på saker med kreativa, possitiva och glada ögon igen. Att inte konstant känna irritation och ilska över sådant som tidigare gjort mig tillfreds. Saker som jag tyckt om och velat göra som nu istället bara vänts till negativt, jobbigt, tråkigt, dystert och energikrävande. Det var länge sedan jag sprudlade av energi över livet, ungefär lika länge sedan som det var sen jag ville bli Pippi Långstrump. Och när en av dom få viktigaste personerna i mitt liv inte längre fanns kvar, blev allting så väldigt blått, dystert och svårt. För samtidigt som precis allt jag gör, känner och tänker har någon koppling till den personen så måste jag också lära mig att gå vidare. Att fortsätta andas trots att min far inte längre gör det. Men det är svårt att kapa banden till det förflutna. Och mitt inre säger mig att det inte heller är någon bra lösning. Istället kanske jag bara ska lära mig att titta tillbaka på rätt minnen från förr. För det finns saker i det förflutna, som gamla idoler till exempel, som är bra och positiva. Som jag kan lära mig av och ta upp igen. Att jag kanske bara måste lära mig att inte enbart titta tillbaka på dom negativa sakerna som lämnar mig ännu mer ensam med mig själv och mina tankar.
 
 
"Någon gång då och då under himmeln blå, blir jag också blå. Blir du också så?
Tänker på oss två, tänker på min far. Undrar hur jag mår, undrar vart jag ska.
Lämnar jag mig ensam på en tyst plats, får jag nästan ta och skylla mig själv."
-Panda da Panda


Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar