Återblickar till det bästa och sämsta året
Det var verkligen en rejäl berg och dalbana att gå igenom för två år sedan. 2012 var året som jorden skulle gå under, men så blev det ju inte riktgit. Det var också året då jag tog mitt körkort. Året jag mötte alla sista fredagsfirare vid 03.30, dom på väg hem från krogen och jag på väg in i bageriet som också var mitt första jobb.
Det var detta år jag grävde ner mig i den engelska traditionen med Afternoon tea till mitt projektarbete.
Jag fick vara prinsessa för en dag på min studentbal.
2012 var året då jag drack mig full på champange till frukost och skrek mig lycklig och hes på ett studentflak för att sedan gå runt i Poseidon mitt på Götaplatsen. Mitt hjärta pumpade till max och varje vrå av min kropp var fylld av liv och känslorna svallade över åt alla håll. Den sommaren var första gången på många år som min ångest inte växte sig större på grund av att jag inte visste vad jag skulle göra med alla tankar och all tid. För jag hade lärt känna en männsika som lyckades uppta all den där platsen och fick mig att finna en mening och ett samband. Och framför allt väckte han min nyfikenhet och strävan efter att fortsätta framåt.
Men verkligheten kommer ikapp även en euforisk student och som om det inte vore nog slog katastrofen ner som en komet när det som inte får hända ändå gjorde det. När den sista dagen närmade sig och alla pratade om undergången, då hoppades jag så innerligt att det där skräpet verkligen skulle vara på riktigt. För jag klarade inte av att andas när min pappa inte längre levde. Jag fixade inte att möta andra människors blickar, jag var genomsvettig och helt slut bara av att besöka mataffären. Jag satt i soffan och stirrade rakt ut i luften och alltid, alltid hade jag en varm kopp te i mina händer. För det var ju också nästan det enda jag fick i mig när det var omöjligt att tugga och svälja ner mat genom en hals där allt bara klibbade fast och inte fick plats. Detta var året då jag slet ut dom flera år gamla gympaskorna som fram tills dess nästan varit oanvända, men som nu hängde med ut på långa promenader dagligen. Bara för att klara av att andas kände jag mig tvungen att gå. Bort från allt och framför allt framåt. I timmar bara gick jag utan mål tills jag åter igen blev medveten om vad jag gjorde och insåg att jag borde vända hemmåt. Nej, jag önskar verkligen inte någon att känna eller uppleva den totala undergången. Och trots att det gått drygt ett år sedan den där dagen när han gick bort så är det inte över för mig eller min familj. Det kommer aldrig vara över för mig. Men jag hoppas, tror och vill verklgen att det ska funka. Att det ska bli bättre och jag har bestämt mig för att 2014 ska bli det året när saker vänder. Det är nu jag ska kämpa med mina problem, mina negativa tankesätt och osäkerheten. Det är nu två år senare och jag tror inte att det kommer bli en lika magisk känsla under denna våren och sommaren som det var då. Men det kommer bli en mer trygg, självsäker och aningen hårdhudad version av mig själv efter detta året. För jag vill bli en stark person som sätter mig själv på prioreteringslistan.
