haarkommerlyckan.blogg.se

Allt var så nära att ta slut. Idag för 365 dagar sedan och jag har tänkt, ångrat och velat spola tillbaka tiden till den där dagen så många gånger. Det var inget jättenytt som hade hänt. Eller var det kanske det? Det är så svårt att minnas vad jag exakt tänkte, vad jag specifikt sa den där dagen. Eller över huvud tagen hela den där vintern efter att pappa hade gått bort. Allt jag med säkerhet vet är att jag dagen innan hade kännt mig så glad. Jag hade lyckats övertyga min hjärna, mitt hjärta och hela mitt inre väsen om att jag mår bra. ALLT ÄR BRA! Det är så jävla underbart kul att leva, att ha ett jobb, att ha en mamma som bryr sig och att ha ett hus att bo i. Men så kom den 12:e februari. Det va fettisdagen och jag vaknade upp med känslan av att jag höll på att kvävas. Jag kunde inte andas. Jag kunde inte se. Jag kunde inte tänka framåt. Vad jag däremot gjorde var att jag bestämde att träffa en kompis inne i stan. För jag ville ju vara normal, även om jag höll på att gå sönder inombords och ingen del av min kropp ville lyda mig. Min längtan och strävan efter att vara just normal, att passa in och bete mig som alla andra var så fruktansvärt mycket starkare. Så jag tänkte att jag borde väl lyckas med det, även om det kommer ta all den energi jag har i kroppen att förflytta mig ett enda steg framåt. Och även om jag inte kännde något som helst intresse i att lyssna på hennes ord om för mig helt onödiga saker så var jag ju ändå tvungen att göra ett gott försök att vara en fungerande människa.

 

Panik och ångest. Det är inte några långa, svåra eller på något sätt komplicerade ord. Men vet du vad innebörden är? Vet du hela sanningen bakom orden? Det gör jag och den är så mycket mer invecklad, tragisk och nedbrytande än vad jag någon gång kommer kunna helt och hållet beskriva med ord. Den får den mest fägsparakande blomma att vissna och den får det skarttande lilla barnet att vända sig i tårar om nätterna. Den får det att skava i bröstet och den skapar så stora, djupa och otäcka sår på insidan av din kropp. Den gör så att allt som en gång såg ljust ut drunknar i ett totalt och kompakt mörker. Jag hade i en drygt veckas tid övervägt att jag borde ta kontakt med någon som kunde hjälpa mig. Som kunde få demonerna i huvudet att lugna ner sig, dom som fick mig att tro att jag på riktigt var på väg att bli lycklig och må bra när allt dom egentligen väntade på var just den där dagen. När jag hade brytits ner så mycket av mitt eget inre att jag inte längre kunde sätta emot. Tills jag kände mig fastfängslad i min egen korpp som helt hade tagits över av en högre makt. Någon som enbart ville mig illa. Jag ringde tre samtal den dagen. Två gick till den närmsta vårdcentralen och mitt hopp låg i att dom skulle kunna hjälpa mig eller i alla fall veta vart eller till vem jag skulle vända mig. Första gången blev jag snabbt avspisad och fick veta att det inte kunde göra något för mig. Inom tio minuer ringde jag samma nummer igen och en något trevligare kvinna svarade, men gav mig tyävrr samma svar att det inte kunde hjäpa mig just nu i denna stund. Det skulle kunna ta flera veckor upp till månader innan jag skulle kunna få någon hjälp. Jag fick också numret till ett annat ställe dit mitt tredje samtal gick, men ingen svarade. Jag hade inte flera veckor att vänta och jag tror inte någon av dom två kvinnorna förstod hur mycket jag kämpade bara för att ringa dessa korta samtal. Att jag behövde någon som räckte ut handen och drog upp mig från mörkret innan demonen insåg att jag höll på att svika den och slå tillbaka. I efterhand förstår jag att jag borde ha valt helt andra ord, jag borde ha sakt mer rakt ut att jag kommer ta mitt eget liv och behöver hjälp nu direkt. Jag måste bli räddad från det som håller på att ha sönder mig där inne. Men det var inte riktigt dom orden som kom ur min mun just då. Jag önskar bara att jag hade varit stark nog att säga dom så att kvinnorna hade förstått att ta mig på allvar.

 

När jag kom hem igen den kvällen efter att träffat min kompis hade jag inte en droppe kraft kvar. Jag kände mig som en zombie men samtidigt så rusade blodet i mina ådror. Hur motsägelesfullt det än låter så var jag både apatisk och panikslagen, berädd att springa för mitt liv, på en och samma gång. Jag hyperventilerade samtidigt som jag inte fick in någon luft i minga lungor. Allting var en tjock och mörk dimma framför mina rödspängda och tårfyllda ögon. Jag ville hitta en gnutta frihet. En liten sekund där jag kunde känna mig lung och få ett andrum. Så jag gjorde det enda jag hade hittat som lindrade ångesten och paniken. Jag tog en liten kniv och ristade in nio streck på min vänstra handled. Lite djupare för var gång, men insåg samtidigt att det ändå inte hjälpte. Varken ångesten eller paniken rubbades en millimeter. Det bara stegrade och jag kände mig som om jag blivit nerslagen, söndersparkad och inhystad i en svart sopsäck som snabbt drogs åt hårdare och hårdare runt om mig. Jag hade ingenting kvar att säga till om. Inte det minsta kunde jag göra för att sätta emot eller kämpa mig loss. Jag var fången i min egen kropp och det fanns bara en utväg, döden. Men jag hade tur. Min mamma kom hem från jobbet och hittade mig i min säng. Jag hade fått en till chans. "Hjälp, du måste hjälpa mig. Du måste rädda mig." Jag vet inte exakt om det var i den ordningen orden kom ut, men jag vet med säkerhet att jag viskade fram orden hjälp och rädda mig. Jag vet inte hur situationen hade utvecklats om inte mamma hade kommit hem just då, jag vet bara med säkerhet att jag hade varit död innan den dagen hade blivit en ny.

 

När jag tänkter tillbaka på den här dagen för ett år sedan är jag glad för den där chansen jag fick. Den tog mig någonstans även om den inte löste alla mina problem. På sätt och vis blev jag räddad, men ändå inte. Just för stunden fick jag någon annans hjälp. Men i slutänden är det ändå jag som måste rädda mig själv. Ärren sitter kvar och talar om vad som fanns och pågick både i min inre och yttre värld. Det kommer stunder då jag bara vill gräva ner mig  själv i en grop eller stänga av mitt huvud för att det där inne gör mer skada än nytta. Jag gråter tårar över min pappa som inte längre lever. Känner sorg för allt jag aldrig kommer kunna dela med honom. Och jag blir så fruktansvärt frustrerad och arg för att jag lät mig manipuleras så av min egen hjärna. Men jag vet också att jag var stark nog att äntligen övervinna min räddsla för att söka hjälp. Att jag första gången på riktigt lät en främmande människa se mig precis som jag är. Så även om min förmåga att släppa in andra inte är den bästa fick den mig att vända på dom tyngsta sorgerna. Och inse hur viktigt det blev för mig att träffa den kvinnliga psykologen som blev min vägpilen i rätt riktining. Att hjärnan kan styra dig så mycket att du även i dom mest katastrofala stunder kan luras till att tro att du mår bra. Det är nog det som nuförtiden skrämmer mig mer än något annat. Bra mycket mer än spindlar, höga höjder eller skräckfilmer. För hur ska jag kunna vara säker på att jag faktiskt går åt rätt håll och är på väg mot att bli bättre. Tänk om jag bara målat upp en ny illusion av hur allt fungerar och ser ut. Ibland tror jag nästan att allt är en stor illusion, att hela livet är en stor påhittad berättelse som egentligen inte är på riktigt. Men så länge den inte spricker så är jag okej med det, så länge jag får tro att det är på riktigt och har ett värde så räcker det för mig. Att både dom bra och dåliga stunderna kommer flätas saman till något som gör mig starkare och lyckligare. Knaske inte just nu, men i det långa loppet. För om jag ska sammanfatta kort vad som hände för exakt ett år sedan, så är det att jag valde livet med allt som det innebär.