Låttexter som snurrar runt i mitt huvud denna kväll är Melissa Horns Sen en tid tillbaka och Anton Kristianssons Atomvinter. Det känns som att dom beskriver så bra vart i livet jag står just nu. Och hur svårt det är att alltid räcka till i det sammhälle vi lever i idag. Stunder när jag känner mig hopplös och ångesten slår på kan jag bli så otoligt arg på mig själv för att det till stor del är sociala sidor, kändisar och annan media man kommer i kontakt med varje dag som får mig att känna mig så. Otillräcklig, värdelös, äcklig, ful, ointressant och misslyckad. Att en människa jag varken känner eller har träffat kan skapa så mycket ilska i mig mot den jag är, det gör mig ännu mer frustrerad. Det var så mycket mer på riktigt när jag som 13 åring först mötte den där mörka kalla världen. Det som kallas deprission visste jag ingenting om, men ganska snart kretsade hela min existens runt det som verkligen inte borde funnits i mitt huvud. Med tusen och åter tusen tårar, alla planer på att avsluta allt, dom där självmordsbreven jag skrev för att vara säker på att jag hade fått allt rätt på pappret när dagen väl kom. Jag kunde inte räcka till, kunde inte fungera som alla andra och mest av allt kunde jag inte hålla längtan efter döden borta. Då var det min mamma som blev ganska svårt sjuk och som påverkade familjen otroligt mycket. Allt blev upp och ner från den tiden och med åren blev det sätt vi ändrat våra liv på till det normala. Jag ville vara allt för min mamma, jag ville rädda henne samtidigt som tanken på att hon skulle försvinna hade sönder mig. Som nybliven tonåring tänkte jag nämnligen i dom banorna, att det skulle kunna vara livshotande även om så inte var fallet. Jag gjorde allt jag kunde, men det har sitt pris och att finnas till för henne var det viktigaste för mig. Någonstans måste det ju ändå ha varit värt alla dagar hemma, alla nekanden till middagar och dom första festerna som senare inte blev några förfrågningar alls. För vem vill bjuda in en som ändå alltid svarar nej och jag blev på sätt och vis tacksam för att ingen frågade. För då behövde jag inte hamna i dom där pressade lägena och komma upp med snabba lögner om vad jag skulle vara så upptagen med att jag inte kunde tacka ja. Samtidigt som jag ville räcka till och vara bra, duktig och ordentlig så glömde jag mig själv. Och när jag efter en tid var så ensam att inga vänner längre fanns kvar blev inte ens mamma och den familj allt kretsade runt tillräcklig. Trots att jag ville beskydda och göra allt för att underlätta och hjälpa min mor, så var jag så sorgligt sönder och tom inuti. Då, mitt i tonåren, då var allt verkligen på riktigt. Nu känner jag mig bara arg och otacksam när jag mår som mest dåligt.

 

Jag hittade idag en gammal anteckning på min telefon från i höstas. Ungefär från den tiden när jag verkligen bestämde mig för att det måste bli bättre på riktigt. Det går inte bara ljuga om att det blir bättre och säga att jag inte längre sitter fast i dom dåliga vanorna, speciellet inte när svaret står skrivet utanpå min hud. Jag ville nog hitta lyckan, kärleken eller vad du än vill kalla det för. Jag ville komma på en förklaring på vad det är för någonting som verkade rimlig och som fick mig att bli mer förlåtande mot mig själv. Vad jag skrev 11 september 2013 är:

"Alltid denna ständiga jakt på lycka. Att känna sig lycklig och vara lyckad. Bäst, vackrast, starkast, snabbast, smalast, duktigast, smartast, roligast och gladast. Följa det senaste modet, ha det bästa jobbet, dom högsta betygen, flest antal vänner, gå på mest fester, hjälpa till hemma och uppleva spännande äventyr på egen hand. Och mitt i allt ska du vara dig själv och veta vem du är. Lyckan är inget vi någonsin kommer kunna fånga in och hålla fast vid. Den ligger alltid steget framför oss och skapar en..."

Slutet är tyvärr inte färdigskrivet. Kanske blev jag avbruten, kanske kände jag mig förjävlig för att jag just i den stunden inte ville finna lyckan. Jag kommer inte ihåg, jag minns inte, men jag vet att jag tvivlade ofta under förra året. Jag var verkligen inte säker på att jag ville till en plats där det fanns lycka, för mig var missären och självhatet tryggheten. Det var där jag visste hur jag skulle bete mig, men jag kunde inte stanna för det hade sönder varje liten millimeter av mig. Idag är det så mycket som tillsammas skapar ångesten, som får paniken komma smygande och som får mig att tappa livslusten. Det är allt det där jag valde bort när jag var 13, alla åren jag velat förstöra den jag är och sen är det tomrummet efter pappa. I kombination med att all media som fylls av vältränade, nyttiga, smala och snygga människor som är så oupnåligt perfekta till skillnad från lilla mig. Det är inte konstigt att vår generation är så trasig. Vi har ingen aning om vilka vi är eller hur vi ska vara. Kanske för att vi ständigt ska hålla en perfekt fasad. Eller är det bara för mycket vi ska och önskar leva upp till, för mycket för att en människa ska klara av det. Vi kan inte vara allt, meningen måste väl ändå vara att vi ska kompletera varandra. Att vi ska låta varandra vara nöjda med dom egenskaper vi har och känna oss värdefulla för dom vi är. Vi kommer alltid komma till stunder då vi tvivlar och stunder när vi känner att det vi har inte räcker till. Utmaningen är bara att hitta ett sätt där detta får oss att bli starkare och må bättre istället för att det byggs upp ångest, förbud och sänker vår självkänsla.