haarkommerlyckan.blogg.se

Det var en evighet sedan jag skrev något senast. Och saker har hänt, jag har spenderat en del tid i den verkliga världen och med människorna jag älskar. Därför har det inte hunnits med att mellan landa här i bloggen, men lyckan är på väg det känner jag i hela kroppen.

Direkt efter midsommar drog jag, mamma och min bror iväg med våra fullpackade väskor till Turkiet och bara matade oss i en hel vecka. Nästan exakt tio år är det sedan jag innan dess var iväg på en charterresa där målet är att bara sola och bada. Har under dessa tio år dessutom bara lämnat Sverige för en weekend i London och något kort besök i Danmark, men det sistnämnda räknar jag inte ens som att åka utomlands. Vi var på väg att smälta bort i värmen i Turkiet när det på termometern visade 40 grader i skuggan och bada var ett måste för att vi skulle överleva. En av mina största orosmoment innan vi åkte var förut att jag är flygrädd att det skulle finnas dåligt eller bli krångligt med maten för min del. Men till min stora förtjusning hade vårat hotell alltid fullproppat med grönsaker, bönsallader, frukt och bär på sina bufféer. Så det blev en riktig matresa där vi ville hinna testa av så mycket som bara gick under den veckan vi var borta. Vi hittade också bussen som tog oss in till Side centrum och promenerade runt mellan alla överfyllda butiker med tillhörande försäljare som försökte ragga upp kunder.

 

Till den största delen av min lycka just nu hör en viss person. Straxt innan jag lämnade Sverige för semestern fick jag för första gången en stor vacker bukett med rosor av en helt underbar person. Visst fick jag blombuketter på min student och hela hemmet var fyllt med blommor efter att min pappa hade gått bort. Men aldrig tidigare under mina snart 21 år har någon gett mig den hör sortens blommor. Blommor som är så mycket mer än bara det. Med smått tårfyllda ögon av glädje och överraskning tag jag emot buketten och även efter att dom vissnat tog det emot hårt att behöva göra mig av med något så vackert. Jag som aldrig varit i närheten av att ha låtit någon annan älska mig känner mig lite skrämd. Jag har varit rädd, orolig, osäker och velat dra mig bort och undan för att välja den lätta vägen som precis som tidigare med största sannolikhet inte leder någon vart. Den där vägen som eventuellt bara tar mig tillbaka till mörkret om den tar mig någonstans över huvud taget. Men som jag redan i början av året bestämde mig för ska detta bli ett bra år. Jag måste utmana mig själv och med något som känns så rätt kan det knappast vara något fel med att kämpa för.

 

Vad jag i övrigt gjort dom senaste dagarna är ärligt glass, svettats sönder på jobbet och tagit mig ett första dopp i der svenska havet. Sommaren för ett år sedan var jag bara i närheten av vattnet en enda gång och glass var något jag var tvungen att tänka efter och planera nog om jag skulle äta. Jag kommer ihåg den där dagen när jag, trots ett långt arbetspass, klockan fem på kvällen vara hade ärligt 200 kalorier. Allt för att jag ville kunna äta glass med familjen på kvällen. Och minnet av hur jag den där enda gången på stranden när jag var på väg ut i havet och vattenytan nådde mig upp till knäna fick frågan. Det jag då inte kunde svara på, vad har hänt på ditt ben Emma? Jag minns hur jag bara vände ryggen till och ökade på stegen ut i vattnet. Ut så att ingen skulle kunna se och hur jag sedan skamset gick upp mot stranden igen med mitt lår som var randigt av alla dom oräkneliga röda svullna ärren. Jag vill aldrig mer vara den jag var för ett år sedan och allt jag gör under detta året är för att ta kliven bort från den deprimerade, rädda och ångestfyllda tjej jag varit. För att jag vill bli lycklig och en dag kunna se tillbaka på livet med ett leeden och känna att jag gjort så mycket bra saker.