Ibland är inte känslor, tankar och förnuft samlade på samma sida om branten. Den där branten eller det stora hålet mellan liv och död. Ibland glömmer jag varför jag bestämde mig för att fortsätta framåt och då blir det svårt. Inte alltid kan jag förklara när människor frågar varför jag är så tyst och varför min ögon är så dystra och uppgivna. Det beror på så mycket och inte alltid vet jag själv exakt vad som denna gången utlöste min svikande gnista till livet. Dagar kommer då och då när jag bara vill dra täcket över huvudet, när det känns som ett oöverstigligt berg att bara ta sig upp på morgonen. Dagarna när jag glömt varför det kändes så viktigt att lova mig själv och dom jag älskar att jag ska stanna kvar. Att lova att jag kommer fortsätta kämpa framåt, mot lyckan, och framför allt lova att aldrig med skada eller göra mig själv illa. Dom mörka och grå dagarna förstår jag verkligen inte varför jag gav det löftet, för allt det jag lovade att inte göra kan just då förvandlas till min högsta önskan. Att få känna någonting som inte endast är grått, segt, äckligt kladdig och sitter fast på min själ och i mina ögon. När längtan efter att aldrig mer få känna någonting alls och att aldrig mer behöva tänka en enda jobbig tanke mer då är jag samtidigt tacksam för att jag lovade. För det betyder att jag har något att bevisa. Och med mina envisa gener vill jag så gärna visa dom. Bevisa att jag klarar det jag sa att jag skulle göra. Att det går och att jag ska komma dit. Så när jag har tänkt runt i mina negativa spiraler under någon dag eller lite fler så kommer jag ändå fram till att löftet om livet är det viktigaste. Och det är dags att rycka upp sig. Ta tag i det jag ville göra, gå dit jag ville gå, känna det jag ville känna, det jag ville innan mörkret tog mig.